En av dem som inte är nöjda med Kung Kristians fredsöverenskommelse med stureanhängarna är Sveriges Ärkebiskop, Gustaf Trolle, som alltså står på unionskungens sida. Han har inte glömt hur Sten Sture och hans folk erövrade och lät riva hans borg Almarestäket under striderna 1517. Eller hur han hölls fången hos upprorsmakarna – trots både påvens och kung Kristians protester. Trolle vill utkräva ansvar från var och en som stod bakom detta övergrepp på hans ämbete, hans egendom och hans person.
Ruinen av Almarestäkets borg som den tedde sig på 1600-talet. Idag är här bara en gräsklädd kulle…
En av de personer finns i kung Kristians följe är en tyskfödde prästen Didrik Slagheck. Han beskrivs som ”ond och ilfundig” – en f.d. fältskärsdräng som med användande av mer eller mindre hederliga metoder lyckats klättra upp till biskopsstolen. Slagheck pressar nu på för att Kristian ska erkännas som arvkung. Sverige har av hävd varit ett valkungarike, men genom att få Kristian hyllad som arvkung vill man minska risken för framtida revolter. Innan kröningen vill han få alla ständerna att erkänna kung Kristian som arvkung. Många tvekar. Om Kristian erkänns som arvkung skulle hela sturerevolten kunna klassas som högförräderi. För detta brott fanns bara ett straff.
I början av november 1520 när kröningsfestligheterna omvandlas till domstol och sedan till blodbad är det Didrik Slagheck som driver på. Historien har hållit honom ansvarig för det stora blodsutgjutelsen. Det är också han som småningom straffas hårdast när blodbadet får ett rättsligt efterspel. Han bränns levande på bål i Köpenhamn 1522.
Runt om i landet har inbjudningarna nu gått ut. Alla av rang ska infinna sig i Stockholm för att hylla kung Kristian och delta i den högtidliga kröningen av kung Kristian.
En som har fått inbjudan är riksrådet Joakim Brahe som bor på Tärnö gård utanför Nyköping. Hos Brahe vistas även hans unge svåger vid namn Gustav Eriksson (vi känner honom som Gustav Vasa). En 23-åring som just flytt från en tid som gisslan hos kung Kristian i Danmark. Gustav litar inte på kungen och tänker inte fara till Stockholm. Han varnar sin svåger för att resa men Brahe lyssnar inte. Ett par veckor senare är Joakim Brahe död. Halshuggen i blodbadet.
Gustav beger sig i oktober istället vidare mot gården Räfsnäs som ägs av hans far. När han kommer fram besöker han den gamle ärkebiskopen Jakob Ulvsson för att be om råd. Ärkebiskopen lovar att skriva till riksrådet och utverka ”en fast försäkring” till Gustav.
Men just då, i mitten av november nås man av fasansfulla nyheter från Stockholm…
Gustavs far, hans svåger och flera andra släktingar är avrättade. Halshuggna. Tre av hans systrar samt hans mor och mormor har fängslats. Deras gods och gårdar har dragits in. Danskarna söker efter Gustav i hela landet…
Stockholm på 1500-talet i den så kallade Vädersolstavlan
Rikets höga herrar är nu samlade i Stockholm inför kröningen av kung Kristian – rådsherrar, biskopar, borgare från olika städer, bönder. Men innan kröningen vill kungen ha alla ständernas löfte – de ska erkänna honom som Sveriges arvkonung. Många tvekar. Sverige har av hävd varit ett valkungarike. Ska man nu erkänna kung Kristian och hans ättlingar som rikets härskare för tid och evighet? Många stureanhängare får nu svårt. Ska man fortsatt vädra sitt motstånd mot kungen, med den risk det kan innebära? Men om man säger ja så är ju alla möjligheter att hävda Sveriges frihet från unionen borta…
Kungens handgångne man Jens Beldenack pressar nu rådet vid ett möte i Gråbrödraklostret på Riddarholmen (se bild). Till slut erkänner de Kristians rätt till tronen genom arv, bekräftat med sina sigill. När rådet sagt sitt hyllas kungen även av allmogen på Brunkeberg.
Beslutet får en obehaglig konsekvens. Om Kristian hela tiden har varit Sveriges rättmätige konung genom arv så har alla som gått emot honom begått svåra brott. (Till skillnad från en ännu icke vald kung.) Ett antal rådsherrars sigill saknas också på rådsdokumentet som fastslog Kristians arvsrätt. Bland annat biskop Mattias i Strängnäs, Nils Bosson och Erik Johansson (Vasa). Dessa herrar lever nu mycket farligt.
Officiellt förbereder sig nu Stockholm för kröning och fest. Men i kulissen pågår nånting annat, en planering för något betydligt otrevligare…
Kung Kristian hyllas på Brunkeberg. Detalj ur blodbadstavlan
Samtidigt som Stockhoms rustar för kröning och fest i dagarna tre, måste order ha gått ut till stadens bödel och hans drängar att hålla sig redo. ”Håll din bila och ditt svärd skarpslipade!” Stockholms bödel heter vid den här tiden Jürgen Homuth. Svärdet brukar han när han avrättar frälsemän, alltså riddare och adelsmän. Det ansågs vara ett ädelt sätt att bli avrättad på. Yxan används när andra döms att mista huvudet. Men även simpla hängningar ansvarar bödeln för. Det ansågs som ett förnedrande sätt att dö. Inom bara några dagar kommer Jürgen Homuth att få använda dem alla tre…
Riksregalierna, en viktig del av kröningsceremonin
Efter alla försäkringar om trohet kröns nu kungen i Storkyrkan av ärkebiskop Gustaf Trolle. När kungen har fått ta emot riksregalierna kronan, äpplet, svärdet och spiran lyfts kungatronen fram och Sveriges nykrönte kung tar plats.
Därefter dubbar kungen ett antal danska riddare: Otto Krumpen, Nils Lykke, Sören Norby. Alla har varit framträdande i kampen mot Sverige. Ingen svensk slås till riddare denna dag. Kungen motiverar det med att ”Den äran icke den gången kunde ske någon svensk man emedan riket var med svärd övervunnet.” Talet om fred och försoning tycks nu inte vara lika framträdande längre. Svenskarna får stå tillbaka.
Efter kröningen tågar man upp till slottet, där det är uppdukat för gästabud i dagarna tre som seden bjöd. Det måste ha varit med blandade känslor som svenska rådmän och borgare nu skulle delta i festligheterna…
I tre dagar pågår kröningsfesten på Stockholms slott. Det berättas att kung Kristian var på ovanligt gott humör, log och dansade i slottets festsalar. Han hade nu uppnått allt han ville, nästan.
Ännu en dag, sedan kommer festen att övergå i en oväntad och improviserad rättegång. Men det vet inte gästerna om ännu denna dag den 6e november. Och mjödet och läckerheterna flödar fortfarande. Kanske kunde det ha sett ut så här…
Detalj ur blodbadstavlan. Ärkebiskop Gustav Trolle i samspråk med kung Kristian medan de anklagade förs iväg och fängslas.
Den tredje festdagen – ”när allt var som lustigast” – tar kröningsfesten plötsligt en dramatisk vändning. Kung Kristian påbjuder att gästerna ska samlas i slottets stora sal. Slottets portar stängs. När alla samlats framträder ärkebiskop Gustav Trolle och lägger fram svåra anklagelser mot den döde Sten Sture och hans anhängare, varav många är närvarande. Ärkebiskopen vill ha kompensation för de oförrätter som begicks mot honom allt sedan 1517 när hans borg Almare-Stäket invaderades och revs av stureanhängarna. Och för hur han själv sattes i fängelse, trots att han var landets ärkebiskop utsedd och godkänd av påven. Han menar därför att de som är skyldiga till detta har begått ett mycket allvarligt brott – kätteri! Detta straffades med döden på medeltiden.
Kristina Gyllenstierna presenterar då till sitt försvar det rådsprotokoll från 1517 som visar hur hela rådet gemensamt stod bakom detta beslut. Det var inte bara hennes avlidne man Sten Sture som stod bakom detta. Protokollet kommer istället användas mot alla vars sigill finns på dokumentet. Biskop Brask i Linköping klarar sig dock undan genom att peka på en lapp instucken under hans sigill med texten ”härtill är jag nöjd och tvungen” – därmed vårt ord brasklapp.
Mötet och anklagelserna fortsätter till långt in på kvällen. Då förs de anklagade till tornet där de fängslas. Nästa dag ska det avgöras om upprorsmännen är kättare. Alla de fängslade inser att deras liv nu är i fara…
Biskop Vincent avrättas på Stortorget. Biskop Mattias avhuggna huvud ligger redan på marken.
På morgonen den 8e november sammanträder den lilla expertgruppen för att besvara frågan – är de anklagade skyldiga till kätteri? Svaret på frågan från präster och biskopar blir ett ja.
Nu händer saker slag i slag. Vem som är drivande är inte helt klart. Men kungen kan inte ha varit ovetande och att Didrik Slagheck spelat en avgörande roll är alla ense om. Knektarna och bödeln Jürgen Homuth skickas för att föra iväg de fängslade till Stortorget. Följande dialog lär ha utspelats mellan bödeln och biskop Vincent:- Vad nytt, proffoss (bödel)?- Inga goda nyheter just. Eders nåde må förlåta mig, det är mig befallt att slå huvudet av ers nåde.
Nu utbryter panik i slottet. Vad är det som pågår? Jens Beldenack kan inte tro sina öron när han hör att två biskopar är utförda till avrättning. Han skyndar sig för att ingripa men stoppas av en rasande Didrik Slagheck som varnar honom att de som protesterar riskerar att få dela de dömdas öde.
Ute på Stortorget väntar en samling knektar, bödelsdrängar och en oroad samling Stockholmare. Vad är det som är på väg att ske?
En av Kristians män ropar från rådhusets burspråk att man inte ska bli förfärade av det man nu får se. Det är kättare som ska få sitt rättmätiga straff. Ärkebiskop Trolle har bönfallit kungen att skipa rättvisa.- Det är lögn! utbrister biskop Vincent. Himmelens Gud kommer straffa kung Kristian för detta övervåld!
Nu börjar av avrättningarna och bödelsvärdet far i luften: Biskop Mattias i Strängnäs, Biskop Vincent i Skara. Riksrådets medlemmar: Erik Abrahamsson Leijonhufvud, Erik Johansson Vasa (Gustav Vasas far), Kristian Bengtsson Oxenstierna. Övriga högfrälse adelsmän: Erik Nilsson Gyllenstierna, Eskil Nilsson Gyllenstierna, Erik Knutsson Tre Rosor, Joakim Brahe (Gustav Vasas svåger). Sen kommer turen till väpnarna Erik Ryning och Måns Gren. Så är det lågfrälset, lägre adelsmän, bland andra Erik Kuse och Olov Björnsson.
Nu är det borgarnas tur. Då byter bödeln svärdet mot bödelsyxan. Det är bara adelsmän som avrättas med svärd. Stockholms tre borgmästare och därefter stadens 14 rådmän.
Hela dagen pågår avrättningarna till mörket sänker sig. Liken av 32 avrättade blir liggande på torget. Flera av dem styckade i så kallad kvartering. Och blodet flyter över torget och ner i gränderna. Ändå är detta bara den första dagen av blodbadet. Stockholm darrar över kung Kristians grymhet och svek…
