Bilden visar Kung Kristians högtidliga intåg i Stockholm. Åtföljd av 1000 ryttare och 2000 man till fots färdades följet ned från Söders höjder, motsvarande dagens Katarinavägen, mot Slussen, dåvarande Södertorn.
Klockan 8 slår staden upp sina portar för Kristian II som avtalat. Han mottar först stadens nycklar och i en högtidlig procession rider han först till Storkyrkan och sedan till slottet. Redan dagen innan hade Kristina Gyllenstierna lämnat över slottet till riksrådet, och det är riksrådet som nu öppnar slottet för Kristian II. Lättnaden tycks vara stor i staden och fred förkunnas av kungliga trumpetare på Stockholms gator.
Glädjen över freden smolkas dock en smula när Kung Kristian låter resa galgar på både Stortorget och Järntorget…
Kungens handgångne man Jens Beldenack pressar nu rådet vid ett möte i Gråbrödraklostret på Riddarholmen (se bild). Till slut erkänner de Kristians rätt till tronen genom arv, bekräftat med sina sigill. När rådet sagt sitt hyllas kungen även av allmogen på Brunkeberg.
Beslutet får en obehaglig konsekvens. Om Kristian hela tiden har varit Sveriges rättmätige konung genom arv så har alla som gått emot honom begått svåra brott. (Till skillnad från en ännu icke vald kung.) Ett antal rådsherrars sigill saknas också på rådsdokumentet som fastslog Kristians arvsrätt. Bland annat biskop Mattias i Strängnäs, Nils Bosson och Erik Johansson (Vasa). Dessa herrar lever nu mycket farligt.
Officiellt förbereder sig nu Stockholm för kröning och fest. Men i kulissen pågår nånting annat, en planering för något betydligt otrevligare…
Kung Kristian hyllas på Brunkeberg. Detalj ur blodbadstavlan
Riksregalierna, en viktig del av kröningsceremonin
Efter alla försäkringar om trohet kröns nu kungen i Storkyrkan av ärkebiskop Gustaf Trolle. När kungen har fått ta emot riksregalierna kronan, äpplet, svärdet och spiran lyfts kungatronen fram och Sveriges nykrönte kung tar plats.
Därefter dubbar kungen ett antal danska riddare: Otto Krumpen, Nils Lykke, Sören Norby. Alla har varit framträdande i kampen mot Sverige. Ingen svensk slås till riddare denna dag. Kungen motiverar det med att ”Den äran icke den gången kunde ske någon svensk man emedan riket var med svärd övervunnet.” Talet om fred och försoning tycks nu inte vara lika framträdande längre. Svenskarna får stå tillbaka.
Efter kröningen tågar man upp till slottet, där det är uppdukat för gästabud i dagarna tre som seden bjöd. Det måste ha varit med blandade känslor som svenska rådmän och borgare nu skulle delta i festligheterna…
Liken samlas i tunnor och Sten Stures den yngres lik grävs upp. (Ur Blodbadsplanschen)
Efter två dygn av fasor på Stortorget samlar man nu liken och likdelarna i tunnor som körs ut från staden till Katarinaberget på Söder, där Katarina kyrka står idag. Här ska liken brännas på stora kättarbål.
Kungen ger också order om att upprorsledaren Sten Stures lik ska grävas upp ur sin grav i svartbrödraklostret och brännas med de andra ”kättarna”, se bild ovan. Även hans avlidne son som dog som spädbarn tas ur sin grav för att möta samma öde.
Att bränna en människa var ett ohyggligt straff. Enligt kyrkan var det omöjligt för en människa att återuppstå på den yttersta dagen om man hade blivit uppbränd, och inte begravd i vigd jord. Med likbålet straffar Kristian II även sina motståndares odödliga själar. De kommer för evigt att brinna, antingen i helvetet eller skärselden.
Hur många är det som har avrättats dessa dagar? Bödeln Jürgen Homut anger 82 och han borde veta då han får betalt per avrättad. Andra källor anger att det kan vara upp mot så många som 120 stycken som mister livet. Utan rättegång, utan försvar, utan bikt. Detta är något fasansfullt som skickar chockvågor ut i Europa.
Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna har fängslats under blodbadet och får välja mellan att bli bränd på bål och levande begravd. Hon lyckas dock undkomma döden och fängslas istället på slottet.
På kvällen den 10 november stiger eldslågorna från berget på Söder där kroppsdelarna från de avrättade bränns till aska. Upproret är kuvat. Stureanhängarna är slagna. Stockholm darrar av fasa av den grymhet man fått känna på från kungen som lovade fred och amnesti…
