Nästa dag – som är en fredag – fortsätter avrättningarna. Och nu tycks helvetet ha brutit löst på Stortorget. Enkla borgare avrättas på löpande band. Knektarna är fulla. Bödeln är full. Blodet rinner och kroppsdelarna samlas på hög.
Kettil Skrivare ”blev avhuggen och sex eller åtta andra med honom.” Lambrekt Bårdskärare står och rakar då han blev tagen och förd till torget där han halshuggs. Lasse Hass – en vanlig stockholmare – står och ser på blodbadet och kan inte hålla tillbaka tårarna över det han ser. Då blir även han ”inryckt i ringen och avhuggen.”
På torget står också en galge som ”ofta var full och sällan tom” som Olaus Petri skriver. Flera blev upphängda med stövlar och sporrar på när de ovetandes kommer inridande i staden. Många namnlösa borgare hängs men också en framstående småländsk bonde, Erik. De avrättades hem plundras av knektarna.
”Och det var en ynklig och jämmerlig syn, hur blodet blandades med vatten och träck och rann i rännstenen ner från torget. Ja det var ett gräsligt och obarmhärtigt mord” skriver Olaus Petri.
Kropparna ligger kvar ännu en natt på Stortorget. Imorgon ska illdådet fullbordas…
Liken samlas i tunnor och Sten Stures den yngres lik grävs upp. (Ur Blodbadsplanschen)
Efter två dygn av fasor på Stortorget samlar man nu liken och likdelarna i tunnor som körs ut från staden till Katarinaberget på Söder, där Katarina kyrka står idag. Här ska liken brännas på stora kättarbål.
Kungen ger också order om att upprorsledaren Sten Stures lik ska grävas upp ur sin grav i svartbrödraklostret och brännas med de andra ”kättarna”, se bild ovan. Även hans avlidne son som dog som spädbarn tas ur sin grav för att möta samma öde.
Att bränna en människa var ett ohyggligt straff. Enligt kyrkan var det omöjligt för en människa att återuppstå på den yttersta dagen om man hade blivit uppbränd, och inte begravd i vigd jord. Med likbålet straffar Kristian II även sina motståndares odödliga själar. De kommer för evigt att brinna, antingen i helvetet eller skärselden.
Hur många är det som har avrättats dessa dagar? Bödeln Jürgen Homut anger 82 och han borde veta då han får betalt per avrättad. Andra källor anger att det kan vara upp mot så många som 120 stycken som mister livet. Utan rättegång, utan försvar, utan bikt. Detta är något fasansfullt som skickar chockvågor ut i Europa.
Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna har fängslats under blodbadet och får välja mellan att bli bränd på bål och levande begravd. Hon lyckas dock undkomma döden och fängslas istället på slottet.
På kvällen den 10 november stiger eldslågorna från berget på Söder där kroppsdelarna från de avrättade bränns till aska. Upproret är kuvat. Stureanhängarna är slagna. Stockholm darrar av fasa av den grymhet man fått känna på från kungen som lovade fred och amnesti…
Minnessten över Sten Sture den yngre på Katarina kyrkogård i Stockholm
Vad hände sen?
Stockholm tvingas efter blodbadet att uppleva fortsatta veckor av terror. Kungens skotska legoknektar plundrar och sätter skräck i staden i flera veckor. Didrik Slagheck blir landets främste styresman och ny biskop i Skara. Stockholmarna måste under honom lämna in alla sina värjor och harnesk.
Kung Kristian lämnar Stockholm i början av december för att landvägen återvända till Danmark. Det blir ett återåg fullt av avrättningar och smärre blodbad i Söderköping, Linköping, Vadstena, Jönköping och Småland. Kända och okända stureanhängare avrättas sida vid sida med munkar och oskyldiga barn. Kristian får nu namnet Tyrann i Sverige.
Väl tillbaka i Danmark hopar sig problemen över honom. Påven är förfärad över att kungen har avrättat två biskopar och skickar ett ombud till Danmark. Kungen hävdar sin oskuld och skyller på Didrik Slagheck som bränns på bål i Köpenhamn 1522.
Kung Kristian avsätts som dansk kung redan år 1523 och tvingas gå i landsflykt. Efter ett misslyckat försök att återta makten 1531 får han tillbringa många år i fängelse innan han dör 1559.
Gustav Trolle hinner vara ärkebiskop i ett år efter blodbadet innan han måste fly till Danmark från ett belägrat Stockholm i slutet av 1521. Där kommer han att stanna och fortsätta att kämpa för Kristians sak. 1534 blir han biskop i Odense, men skadas dödligt följande år i slaget vid Öxnebjerg och dör några veckor senare.
I Sverige är Sturepartiet och det organiserade unionsmotståndet är slaget i spillror. På Katarinaberget grävs resterna av de brända liken från blodbadet ned. Sturetiden är slut. På platsen på Katarina kyrkogård står idag en minnessten över motståndsledaren Sten Sture den yngre, se bild. Unionens dagar är dock räknade, men det kommer att bli under en annan ledare som Sverige till slut bryter sig loss. Och stridigheterna mellan Sverige och Danmark kommer att fortsätta i nära 300 år innan grannländerna till slut uppnår något som liknar grannsämja in på 1800-talet.
Men nu skriver vi ännu bara november 1520. På Räfsnäs gård vid Mariefred sitter den 24-årige ynglingen Gustav Eriksson – han som inte litade på kung Kristian och därför inte följde med till kröningsfesten. Han får i mitten av november bud om att både hans far och hans systers man är avrättade i blodbadet. Släktens gårdar är indragna. Själv är han efterlyst. Gustav inser att hans liv är i fara och att ingen finns kvar som kommer att leda motståndet mot unionen…
